reflektioner över dramat

 

Titeln Familjehistorier bär på en gömd ironi, pjäsens handling är långt ifrån en beskrivelse över vackra idylliska barndomsbilder. Istället visar Biljana Srbljanovićs berättelse på situationer där självcentrering, feghet och själslig fattigdom är själva drivkraften hos karaktärerna. Familjeförhållanden som porträtteras på detta sätt kan framstå som förenklade, med intellektuella brister i dramatikerns lösning av historien, men de lösningarna är beskrivna utifrån ett barns perspektiv. Barns besinning är det element som skalar bort det sköra kulturellt förfinade från familjeförhållandena och plockar fram det rena, en lek som barnen verkligen besitter, en permanent upprepning av fysiskt och psykiskt våld. Denna våldsamma lek är en viktig del av Biljanas pjäs.

 

Familjehistorier består av endast ett fåtal till synes olika mentala och (pseudo) kulturella stereotyper av en genomsnittlig serbisk familj, och representerar samtidigt de outhärdliga, smärtsamt brutala variationer av samma parameter: som tidigare nämnts, den själsliga fattigdomen är orsaken till det fysiska och mentala våld som barnen utsätts för, som vid slutet av varje berättelse, i en form av ett välförtjänt straff, vänds mot deras egna föräldrar. Men Familjehistorier består inte bara av barns våldsamma lek av familjerelationer. Bortsett från det har pjäsen en parallell dramatisk historia av ett långsamt, smärtsamt och verkligt hjärtskärande möte mellan en pojke, Andrija, och en flicka med ticks, Nadezda. Den succesiva utvecklingen av denna komplexa relation blir en metafor för ett bredare, alltomfattande och viktigare livsfenomen; han blir en metafor för det vackert smärtsamma två varelser går igenom i sin jakt på en ren, ärlig mänsklig kontakt i en fysiskt och nedbrytande, förstörd verklighet. I slutscenen av Familjehistorier finns en förbindelse mellan de två spåren i pjäsen, där det står klart att leken barnen utför inte alls är ofarlig. I slutet av den sista ”leken” presenteras en reaktion mot en verklig livssituation, som avslöjar en dramatisk hemlighet hos flickan med ticks.

 

Hjältarna i denna berättelse är barn, som blir äldre och blir barn på nytt. Skådespelarna är och andra sidan inte barn, de är vuxna som spelar barn, som i sin tur spelar vuxna. Pjäsen Familjehistorier av den serbiska aktivisten, journalisten och dramatikern Biljana Srbljanović skrevs 1998. Det är en politisk allegori som härrör från den historiska erfarenheten av upplösning av det före detta Jugoslavien. I syfte att beskriva, genom en fantasifull konvention (vuxna skådespelare som spelar barn, som spelar vuxna), landskapet av ett samhälle i djup kris och moraliskt förfall, i groteska, subtilt lustiga och brutalt cyniska färger. Fyra barn i ruinerna av ett krigshärjat land. Deras lek är en spegel som återspeglar en värld av misstänksamhet, svek, hyckleri och passivitet. Men framförallt, en värd av brutalt och förtäckt våld, där ordning, välstånd och säkerhet måste upprätthållas till varje pris.

 

Deras lekar- allt annat än oskyldiga och ofarliga – imiterar och representerar modeller av ”normativa” familjer, som under ytan är dysfunktionella och illavarslande. Vilken typ av mat föder de framtida medborgarna deras barn med? Porträttet av en värld i moraliska, psykiska och politiska nedgångar genom barns ögon är brännpunkten i denna pjäs, som tar itu med viktiga frågor kring politiskt ansvar, nationalism, migration, rollen av massmedia och utbildning.

 

​

Amanda Krüger

Teaterstuderande vid Teaterhögskolan i Malmö